När jag klivit av i Köpenhamn efter nio timmar på bussen fanns inte väskan i bagageutrymmet. Jag blev inte ens förvånad, då jag hela resan känt på mig att min väska inte var kvar på bussen.
Fick dock jättefin hjälp av "Bagage-avdelningen" på Swebus som lyckades lokalisera min väska som någon blandat ihop med sin egen. Och de satte den sen på nästa buss ned till Danmark. Nu får man bara hoppas att grejerna är orörda...
Åkte till Sverige inatt med Swebus. Har bara varit med om det en gång tidigare att Tullen ville kolla igenom bussen och denna gång var det dags igen. Bussen körde in ett garage och en hund gick igenom bagageutrymmet. Vi hörde den springa omkring därnere och efter ett tag gav den ifrån sig ett skall.
De tog sedan in hunden i bussen och lät den gå igenom bland passagerare och handbagage. Denna gång var hunden tyst, men hörde att den stannade en bra stund på något ställe längre bak i bussen.
Hunden fick sedan gå igenom bagageutrymmet igen. En tullstänsteman kom in i bussen och ropade att alla skulle hämta sitt bagage och komma ut och ställa sig.
Väl ute i garaget fick vi ställa oss på ett led och så blev vi inropade. Det var borde som stod i en lång rad med tulltjänstemän på ena sidan. Jag var inte ett dugg orolig då för jag visste ju att jag inte hade något i väskorna. En kvinna började gå igenom mitt handbagage och en man började med en av mina större väskor. De började ställa en massa frågor.
"Var har du varit?"
"Vad har du gjort där?"
"Vad studerade du?"
"Hur länge har du varit där?"
"Var ska du nu?"
"Var är du hemmahörande?"
I början tänkte jag att det är väl frågor de ställer till alla. Men så kollade jag på de andra borden och de andra som fick sina väskor igenomgrävda. Jag tyckte inte de snackade så mycket som de här. Då slog det mig, tänk om någon lagt något i min väska när jag gått in i bussen och luckan till bagageutrymmet stod öppet? Vad gör jag då? Blir jag dömd då?
Inte min bild, men ungefär så här såg det ut när vi gick för att visa fram våra väskor.
Någon gång under utfrågningen och rotandet igenom mina väskor hörde jag kvinnans radio spraka till. Jag uppfattade det som "den sidsta med *****färgad jacka". Jag tittade automatiskt mot ingången och det gjorde också tulltjänstemännen där de kom in en kvinna. Nej, henne kan det inte vara tänkte jag. Hon såg inte ut som en sådan som smugglade droger. För jag hade insett att det där skallet hunden hade gett ifrån sig från bagageutrymmet måste ha varit något sånt den hittat.
Till slut hittade mannen min spray i väskan.
"Är det pepparspray?"
Nej, det är färgspray, det står på den, sa jag. Men han verkade inte övertygad, luktade på den och visade kvinnan som var i full färd med min andra stora väska. Mannen var i alla fall tvungen att testa sprayen och JA det var färgspray. Grejen var att man ska kasta använda sprayer, antagligen för att de kan torka igen i öppningen. Så jag bad honom slänga den. Vilket slöseri... Han kunde bara ha läst vad det stod på den, men nej då.
De hittade i alla fall inget i mina väskor. Som jag dessutom fick packa ihop delvis själv av någon anledning. Men när jag tittade bredvid mig stod den där sista kvinnans bagage ensamt kvar på bordet. Tulltjänstemännen sade att hon var inne för visitation.
Väl tillbaka på bussen körde vi ganska snart igen. Och jag tror inte den där kvinnan kom på bussen efter visitationen. Undrar vad de hittade.
Skippar anonymiteten. Det blir så trist.
Dagens, eller snarare årets kap (med min taskiga ekonomi) blir denna t-shirt för 9 danska kronor (ca 11 svenska kr) från New Yorker. Det måste ha varit något fel på den, men har inte hittat det än. Och det jag inte vet lider jag inte av ;)
Jag hade maginfluensa från fredag kväll till lördag morgon. Spydde som en gris. Har fortfarande inte återhämtat mig helt. Orkar inte må piss imorgon när jag har mina tal till provet.
Här ska jag berätta om mitt liv i Köpenhamn, Danmark. Och om hur det är att lära sig språket och kulturen. För vi svenskar och danskar är inte alltid så lika som vi tror.
Bakgrund:
Jag har bott i en liten by utanför Stockholm hela mitt liv. Under mitt 19:e levnadsår mötte jag killen som senare kom att bli min sambo. Första gången hade jag fruktansvärt svårt att förstå vad han sade, även om han "snackade svenska". Vi pendlade mellan varandra, men eftersom vi bägge är arbetslösa blev det för dyrt i längden. Så jag valde att flytta till Köpenhamn. I början fattade jag inte ett dugg danska och hade fullständig panik över hur jag skulle kunna lära mig ett så svårt språk. Men efter någon månad så märkte jag att det gick lättare och lättare att förstå.
Nu har jag bott i Danmark i ungefär tre månader. Jag går på en kurs fyra gånger i veckan för att lära mig danska. Än så länge jag pratar jag mest svenska med min sambo som talar danska till mig.
I nuläget håller jag bloggen ganska anonym. Det kanske ändras längre fram.
Om ni undrar något så är det bara att skriva :)
